Skidåkning – så enkelt men ändå inte

Hoppas Skidskola för vuxna blir av i år också i Sävast för där känner jag mig hemma. Där finns det de som tränat länge som åker i sin grupp, och så finns det de som nyss har börjat. Till och med de som aldrig stått på ett par skidor är med.

Skidåkning som är så enkelt men ändå inte. När jag tänker mig vinterns kommande pass i längdspåren ser jag framför mig en harmonisk Maria svischandes ner för backarna och tar fart nedför för att bara flyta uppför stakandes med en bestämd och lycklig min. Som tjejerna i SkiProAm till exempel. Eller Charlotte Kalla. Fast inte lika fort såklart. Åker där i lite lätt snöfall med fina vinterlika snöflingor som dalar ner mellan träden och allt är bara vackert. Jo, just det.

Samtidigt när jag gräver i arkivet från förra året så kryper det fram bilder av alla de där gångerna man var ute och försökte få grepp om detaljerna som måste till. Så där som det verkligen ser ut när man själv åker. Det där som gör att det inte ser ut som de snabba rosa tjejerna och Kalla. Inte alls faktiskt. Inte ens när man försöker åka och tänka extra noga på tekniken.

Ser framför mig den där bilden av mig uppe på parkeringen med skidor och stavar spretandes åt alla håll när jag försöker stänga bakluckan på bilen samtidigt som jag håller i skidorna. Hur får alla andra det att se så städat och graciöst ut? Hasandes tar jag mig nerför backen ner till spåret. Första halvan av backen på de hala pjäxsulorna och andra halvan kanandes på en blåslagen rumpa med skidor och stavar fortfarande spretande åt alla håll i famnen. Valla över hela skidjackan och mössan på sned.

Eller som när jag lägger ner skidorna i snön i spåret och knäpper på dem, tittar förvirrat på stavarnas remmar och konstaterar att ingen av stavarna ser ut att passa på någon hand alls. Inte den här gången heller. Det här är ju löjligt.

Sedan har vi synen av Maria åkandes i spåret och som försöker trycka ifrån med skidan och den bara slinter. Det var det där med fästvallan som jag läst på så noga, men hur tunna skulle de där lagren egentligen vara? Kanske inte riktigt så här tunna. 

Eller tvärtom när man trampar sig uppför första backen bestämt och ordentligt och när man kommer upp är det tvärstopp. Underfrysning och ett tjockt lager snö och is som sitter som berget under skidan. Då när man inte skulle klampat upp utan glidit och tryckt ner skidan lite snyggt om vartannat. Och var är den där nedrans klisterkrapan och kallvallan man ska ha i fickan i reserv om detta händer? Kvar i vallaboden såklart. Tänkte inte på det.

Alla de där sakerna som man lär sig efter hand, det är det värt. Det gäller att inte ta allt på så stort allvar i början när man testar sig fram, när man lär känna sina skidor och när man försöker hitta tekniken. Det gäller både åkningen och den där nedrans vallningen. När allt sedan faller på plats och fungerar, då har man de där fantastiska passen ute i spåren. De där man kommer ihåg när man ska igång igen nästa säsong och har glömt allt det andra. När man börjar om igen med att få ordning på vallandet och åkandet.

Vad som är så skönt på något vis är när man står där innan nybörjarpasset på skidskolan för vuxna är att vi är många som har det likadant. Vi tittar stressat under skidan och tänker att jag har ju ingen aning. Vad skulle jag vallat med? Vad sitter på nu? Har jag något fäste och har jag något glid? Man känner sig osäker och nästan lite misslyckad i förskott, mest för säkerhets skull ifall det inte skulle fungera. Sneglar lite på de andra som står och jämför sina skidor med varandra. Många med precis samma frågor och funderingar.

När man sedan är ute i spåret så har man antingen gissat rätt eller gissat fel. Det har alla andra också. De som läst på mer har mer "tur" med vallningen och vi andra får gissa lite mer. Några har vallat rätt, andra har antingen bra glid eller bra fäste. Har man otur har man varken eller. Det hör liksom till.