Så lätt det är att bara gå och köpa en påse godis när man sitter hemma hela dagarna. Eller Dr Pepper. Varför inte lite gott till fikat. Men nej så onödig. Det vore att göra det ännu jobbigas att komma tillbaka till träningen när man till slut blir av med detta evighetsgips.
Missförstå mig inte, det är inte så att jag inte äter alla godsaker jag åt innan, det gör jag absolut. Kvällarna är det samma glass- och kakparty som vanligt. Varenda kalori, kolhydrat, sockerkorn och fettdroppe går ner. Vad jag menar är att det är väldigt lätt att trycka i sig ännu mer gott under dagarna, bara för att jag går hemma och skrotar.
Det finns grader av allt. Jag vet mycket väl hur tungt det kommer bli att komma igång bara som det är när det är dags. Jag behöver inte försvåra det ytterligare med ännu mer slarv än vanligt. Nu försöker jag bara underhålla det läge som är, så det inte rasar iväg ännu mer. Nu är det ju ändå ganska stabilt.
Ska strax försöka krångla på mig löparkläder och ge mig ut på en liten lätt joggingtur. Promenadtempo ungefär. Så märklig, upplever sällan känslan av nära-en-hjärtinfarkt men nu när jag försöker springa efter hojvurpan, och med gips och allt, är det som att jag håller på att avsluta ett marathon. Fast redan från början på rundan. Och i gångfart. Undrar om det försvinner när paketet på armen åker av? Eller vad är det som har hänt?
Missförstå mig inte, det är inte så att jag inte äter alla godsaker jag åt innan, det gör jag absolut. Kvällarna är det samma glass- och kakparty som vanligt. Varenda kalori, kolhydrat, sockerkorn och fettdroppe går ner. Vad jag menar är att det är väldigt lätt att trycka i sig ännu mer gott under dagarna, bara för att jag går hemma och skrotar.
Det finns grader av allt. Jag vet mycket väl hur tungt det kommer bli att komma igång bara som det är när det är dags. Jag behöver inte försvåra det ytterligare med ännu mer slarv än vanligt. Nu försöker jag bara underhålla det läge som är, så det inte rasar iväg ännu mer. Nu är det ju ändå ganska stabilt.
Ska strax försöka krångla på mig löparkläder och ge mig ut på en liten lätt joggingtur. Promenadtempo ungefär. Så märklig, upplever sällan känslan av nära-en-hjärtinfarkt men nu när jag försöker springa efter hojvurpan, och med gips och allt, är det som att jag håller på att avsluta ett marathon. Fast redan från början på rundan. Och i gångfart. Undrar om det försvinner när paketet på armen åker av? Eller vad är det som har hänt?
Kommentarer