Fortsätt till huvudinnehåll

Har man igen kämpandet en dålig dag

Fick  igår när jag kom hem efter tidernas sämsta löppass frågan, "men varför sprang du en hel mil då?". Ja, så här i efterhand, det undrar jag också. Det slog mig aldrig att jag bara kunde ha vänt tillbaka hem när jag efter 200 m insåg att kroppen inte fungerar alls. Då pratar vi 200 m nedförsbacke. Jag kämpade mig runt snorig, tungt att andas, tung i kroppen och knäckt. Jag kunde ju bara stannat till lite, tänkt efter och konstaterat att det här håller inte.

Istället blev det drygt en mil med diverse backar både uppåt och nedåt. Asfalt och terräng blandat. Stigar, motionsspår och transport på gång- och cykelbanor.

Funderar lite på hur det kommer sig att man inte bara vänder och springer hem till soffan och katten istället. Varför man inte tittar in på jourlivs i huset bredvid och köper något lite gott som är "nyttigt för själen" istället. Varför man plågar sig runt rundan i långsammaste tempot man kan tänka sig och ändå är helt slut. Kunde ju lika gärna varit hemma och haft det lugnt och skönt.

Det är väl det att de jobbiga passen gör de roliga passen ännu roligare. De gånger man kämpar riktigt mycket utan att lyckas prestera gör att man sedan en bra dag kan prestera extra bra. Utan de dåliga dagarna kanske man inte får några bra dagar för att man inte kan hålla sig vältränad på bara bra dagar? Det kanske är så att man då har igen det i slutändan i alla fall? Hoppas kan man ju alltid, så att det inte är bortkastat när man ändå envisas.

Kommentarer