Är det bra eller dåligt att springa med gipset? Blir ju helt utslagen så fort jag gör någonting. Har testat att springa två gånger med gipset. Planen var att springa eländig terräng för att bara skutta omkring lätt och sakta för att orka vara ute länge. Målet med passen är att inte gå upp så mycket i vikt när jag går hemma och skrotar med gipset. Därför dissar jag korta snabbare pass just nu till förmån för aktivitet under längre tid. Rätt eller fel spelar nog ingen större roll då all aktivitet är bättre än soffan.
Resultatet av de två genomförda passen var att jag sprang jättelångsamt med inslag av klättring på stigar uppför klippor, och gick i obanad terräng på vägen. Jag var ute en bra stund och lufsade och jag var helt komplett utslagen efteråt. Och då menar jag att jag var utslagen länge. Slutsatsen av det är att jag inte riktigt vet vad för nytta den typen av pass ger i det här läget.
Det jag höll på med innan jag blev gipsad förutom löpningen var ju enduro, rullskidor och kettlebellspass. Allt det där kräver ju en fungerande tumme. Det är de sakerna som skulle kunna hålla mig i form men som jag inte kan göra. Det känns också irriterande att jag inte vet när jag kommer att kunna träna de sakerna igen. Små men rriterande detaljer i vardagen.
Jag går liksom lite på kvartsfart på något vis och är väl lite ovan vid det. Vanliga vardagsbestyr som att duscha, äta frukost, fixa kaffe och lunch tar all tid vilket jag liksom inte riktigt är inställd på mentalt. Det är ju inte som att jag gjort illa mig ORDENTLIGT. Inte så där så att det ser dramatiskt ut. Jag kan bara inte greppa saker med ena handen på grund av gipset, och gipset får inte bli blött heller. Andra vardagsbestyr blir inte av alls då det tar för lång tid eller knappt går att göra med de givna förutsättningarna. Känns mest löjligt. Det märkliga är att jag blir helt utmattad också. Av vadå kan jag undra?
När jag väl släpar mig iväg någonstans och ska ta på mig för ändamålet lämpliga kläder upptäcker jag den lilla detaljen att inget långärmat plagg går över gipset. Lånar tröja av sambon för ärmarna på hans fleece i herrmodell har vidare ärmslut än min dammodell. Ser ut som en luffare gör jag då jag är bra mycket kortare. Med byrålådan full med löpartröjor köper jag en till långärmad löpartröja bara för gipset inte går genom ärmen på de jag har är jag försöker mig på ett släpande jogingpass. Lite omständigt är det.
Här sitter jag alltså i soffan och drömmer om att kunna träna mina vanliga saker igen. Tänker samtidigt att det kunde ju varit så mycket värre. Jag kunde gjort mig ordentligt illa eller blivit ordentligt långtidssjuk. Så tacksam är ordet. Tacksam för att jag kan irritera mig på små, små saker här i livet. Istället för att behöva oroa ihjäl mig över stora allvarliga saker som kunde omkullkastat hela ens existens.
Resultatet av de två genomförda passen var att jag sprang jättelångsamt med inslag av klättring på stigar uppför klippor, och gick i obanad terräng på vägen. Jag var ute en bra stund och lufsade och jag var helt komplett utslagen efteråt. Och då menar jag att jag var utslagen länge. Slutsatsen av det är att jag inte riktigt vet vad för nytta den typen av pass ger i det här läget.
Det jag höll på med innan jag blev gipsad förutom löpningen var ju enduro, rullskidor och kettlebellspass. Allt det där kräver ju en fungerande tumme. Det är de sakerna som skulle kunna hålla mig i form men som jag inte kan göra. Det känns också irriterande att jag inte vet när jag kommer att kunna träna de sakerna igen. Små men rriterande detaljer i vardagen.
Jag går liksom lite på kvartsfart på något vis och är väl lite ovan vid det. Vanliga vardagsbestyr som att duscha, äta frukost, fixa kaffe och lunch tar all tid vilket jag liksom inte riktigt är inställd på mentalt. Det är ju inte som att jag gjort illa mig ORDENTLIGT. Inte så där så att det ser dramatiskt ut. Jag kan bara inte greppa saker med ena handen på grund av gipset, och gipset får inte bli blött heller. Andra vardagsbestyr blir inte av alls då det tar för lång tid eller knappt går att göra med de givna förutsättningarna. Känns mest löjligt. Det märkliga är att jag blir helt utmattad också. Av vadå kan jag undra?
När jag väl släpar mig iväg någonstans och ska ta på mig för ändamålet lämpliga kläder upptäcker jag den lilla detaljen att inget långärmat plagg går över gipset. Lånar tröja av sambon för ärmarna på hans fleece i herrmodell har vidare ärmslut än min dammodell. Ser ut som en luffare gör jag då jag är bra mycket kortare. Med byrålådan full med löpartröjor köper jag en till långärmad löpartröja bara för gipset inte går genom ärmen på de jag har är jag försöker mig på ett släpande jogingpass. Lite omständigt är det.
Här sitter jag alltså i soffan och drömmer om att kunna träna mina vanliga saker igen. Tänker samtidigt att det kunde ju varit så mycket värre. Jag kunde gjort mig ordentligt illa eller blivit ordentligt långtidssjuk. Så tacksam är ordet. Tacksam för att jag kan irritera mig på små, små saker här i livet. Istället för att behöva oroa ihjäl mig över stora allvarliga saker som kunde omkullkastat hela ens existens.
Kommentarer